Whynotbebetter.blogg.se

en sak... jag är rädd! Jag är rädd för invandringen. Jag är rädd för människor som kommer från krigshärjade länder, andra kulturer och religioner. Jag är rädd för det som är annorlunda. Jag är rädd för vad som händer med vårt lands ekonomi och jag är rädd för vad som händer med mig, lilla ömtåliga David, när så mycket pengar måste gå till att rädda andra människor, som inte är mig. Jag är rädd för vad som kommer att hända med mitt lilla bidrag jag lever på om allt ska fortsätta såhär i 5år till, i 10...? Jag inser att många människor är lika rädda som jag, kanske mer, eller kanske mindre.

 

Mitt i allt detta, kommer jag att tänka på förra sommaren, när jag var på vandring med en av mina godaste vänner Ludvig. Vi hade planerat att gå från Örebro till Katrineholm, som en kul utmaning. Long historia kort: vi kom nog inte en ända av dom 10mil som behövde avverkas innan jag gav upp då mitt mående försämrades från okej till sämre.

 

Vi stannade till vid en skitig sjö för att laga mat och slå upp tält med bestämmelsen att vi skulle sova över vid sjön för att dagen därpå vandra tillbaka hem igen till våra varma sängar, rena kläder och mat. Allt vi hade att oroa oss för var nog hur generande det skulle vara om någon i stugan hundra meter bort skulle få syn på våra lönnfeta kroppar när vi tog oss ett dopp i den skitiga, men vackra sjön. Dagen därpå gick vi hem, åt pizza och skiljdes åt. Allt gott, slutet gott. För oss...

 

Här sitter jag nu, rädd för att främmande människor kommer in i landet jag är född i. Dom som gått genom en bunt länder UTAN den trygga vetskapen jag hade. Dom kunde inte stanna vid den skitiga sjön för att säga "ne, jag har lite ont i ryggen och ångest. vi badar lite och går hem imorrn". Dom hade bara framåt att gå, med ångest, med ont i ryggen, lönnfeta eller ej.

 

Vad jag vill få säga med denhär berättelsen, är att det måste få vara, eller är, en stor skillnad mellan att vara rädd, och att vara fientlig. För om jag får bestämma, så får vi alla äta nudlar resten av året hellre än att någon ska behöva dö! Det om något är värt vilket barn som helst som kommer levande ur livbåten. Vilken man eller kvinna med för den delen. Jag vill inte påstå att jag gör mycket, och självklart inte nog, för att bidra. För sålänge människor dör kan ingenting vara nog. För är det nånting som ALLTID ska stå högst på agendan så är det människovärdet. Därför önskar jag att jag kan bli starkare, och tuffare än jag är för att kunna hjälpa till.

 

Men jag är rädd, jag är livrädd för året med nudlar. Hur ska jag klara mig på bara det? Får man i sig tillräckligt med näring av bara nudlar? Skulle det får mig att tappa hår? Jag har redan för mycket så det kanske skulle vara bra... hmm, Men jag försöker iallafall intala mig att det får jag vara (rädd alltså), och kommer att fortsätta vara, för här ska räddas liv ffs! och det.... är jag tacksam för.

 

Allt gott

 

PS Förlåt om jag upprör någon eller trampar på några tår, och sorry för det ovanligt långa inläggt. Kommentera gärna också, kanske om du också är rädd? eller bara upprörd. DS